Sommardöden - Mons Kallentoft

Jag är inne i en deckarperiod nu och det här var en deckare jag verkligen har längtat efter. Jag tyckte mycket om Midvinterblod, framförallt för att det är den första bok jag har läst som utspelar sig i min hemstad. Det är något alldeles speciellt med att känna igen miljöerna i en bok (och att haja till inför de friheter Kallentoft trots allt har tagit sig!)

Efter den kalla vintern i förra boken har det blivit värmebölja i Linköping. En morgon hittas en naken, förvirrad tonårsflicka i Trädgårdsföreningen och lite senare anmäls en annan flicka försvunnen. Malin Fors tar sig an fallet som förstås berör henne extra mycket eftersom hon själv har en tonårsdotter.

Jag blev inte besviken på den här boken. Det är svårt att se den riktigt objektivt eftersom Linköpingsskildringen är en så stor del av min läsupplevelse. Någon del av upplösningen känns lite långsökt och vansinnig men vid det laget har spänningen höjts såpass att jag inte har tid att bry mig. Det som sticker ut mest är Kallentofts ganska egensinniga språk. Jag gillar det verkligen, men samtidigt kan jag förstå att man kan tycka att det är lite krystat. Och som sagt, visst finns det detaljer som inte stämmer med verkligheten, men det stör mig inte nämnvärt. Jag längtar redan efter nästa bok och gläds åt att Kallentoft i de senaste intervjuerna har pratat om att han planerar fyra eller kanske fem böcker och inte bara tre som det har talats om tidigare.

Använd aldrig arsenik - Maria Lang

Tidigare har jag haft tanken att läsa alla Maria Langs deckare i utgivningsordning, men nu brydde jag mig inte om att kolla vilken som stod på tur utan tog bara en på måfå. Det råkade bli Använd aldrig arsenik från 1984, alltså ganska sent i författarens långa karriär. (Debuten Mördaren ljuger inte ensam kom redan 1949!) Låt mig säga så här: det alla verkar vara överens om, att Lang-deckarna blev betydligt sämre med åren, framgick mycket tydligt. Det var en makalöst tunn historia med oengagerande figurer och inte ens Christer Wijk har någon personlighet att tala om. Mitt bestående minne blir de väldigt tydliga 1980-talsmarkörerna (beige Diavox-telefon, diggi-loo diggi-ley och inte minst en pastellgrön bomullsoverall!). På något sätt förväntade jag mig att boken skulle utspela sig på 1950-talet och jag hoppade till när det visade sig vara helt fel. En annan underhållande detalj är den elake deckarkritiker som figurerar. Kan man ana att Maria Lang själv har fått precis den typ av nesliga recensioner hon här låter Bjarne Bork skriva? Det här var i alla fall den i särklass sämsta Lang-deckare jag har läst och jag hoppas verklien att det inte blir sämre än så här.