Stenhuggaren - Camilla Läckberg

Jodå, Läckberg fick en chans till trots min tvekan. Historien om den drunknade flickan är medryckande från första början och jag ville gärna se hur det skulle sluta och vad den inflätade historien från 1920-talet skulle visa sig ha med saken att göra. Det är många trådar men allt knyts ihop bra. Camilla Läckberg är mycket skicklig historiesmed.

En del invändningar har jag dock fortfarande. Jag kom fram till att det var berättartekniken snarare än språket som störde mig (vilket för all del mest är en annan sida av samma mynt). Fokus växlar hela tiden mellan en mängd olika personer. Oftast rör det sig om ett par, tre sidor som vi får följa en persons tankar. Av någon anledning tycker jag att det blir lite tröttsamt. Kanske beror det på att så många av personerna mest är upptagna med att tänka saker i stil med "annat var det på hans tid", "allt skulle hon behöva göra själv" eller "hade människan ingen skam i kroppen". Ganska mycket gnäll och missnöje, alltså. Många av personerna känns också klyschiga, ibland bortom rimlighetens gräns. Även en del små händelser och språkliga vändningar känns ganska uttjatade. Att en person hör ett skrik och sedan inser att det är hon själv som skriker kan jag kanske köpa en gång i en bok, men inte två eller tre.

Camilla Läckberg är också synnerligen förtjust i cliffhangers. Ofta är de av typen "han lade ifrån sig brevet, nöjd med vad han hade fått veta" och så får inte läsaren veta vad det stod i brevet. Visst får det en att vilja läsa vidare, men det känns samtidigt som ett ganska billigt trick. Dessutom kan det finnas ett tiotal saker hängande samtidigt (jag har inte kontrollräknat, men det var väldigt många ett tag) vilket gör att man glömmer bort en del och då faller spänningen igen. Att komma tillbaka till en tråd och inte förrän då minnas att ett barn hade försvunnit känns lite konstigt.

Trots allt gör den välkonstruerade och medryckande handlingen att jag kan stå ut med bristerna. Jag tror inte att det här var den sista Läckberg-deckare jag läser.

Lästrio om film

I den här veckans lästrio frågar Petra efter filmatiseringar där filmen är bättre än boken. Jag har bara lyckats komma på två.

• Bridget Jones dagbok. En ganska tjatig och långrandig bok blev en mycket charmig romantisk komedi.
• Kalle och chokladfabriken. Jag har aldrig gillat boken så mycket som många andra av Roald Dahls fantastiska historier, men filmen är mycket lyckad.

Läckberg - bu eller bä?

Jag har inte läst någon av Camilla Läckbergs böcker och inte haft några allvarliga planer på att göra det heller. Inte så att jag verkligen har sagt aldrig, men det finns ju så många andra böcker jag hellre vill kasta mig över. Häromdagen hittade jag i alla fall Stenhuggaren på Myrorna för en femma och slog till. Jag började läsa och efter knappt 20 sidor kan jag konstatera två saker:

1. Jag retar mig på något obestämt i språket och framförallt de onaturliga dialogerna. Inte minst ett av de klassiska fenomen som alltid stör mig - när folk säger saker till varandra bara för att läsaren ska få veta dem.
2. Jag är redan våldsamt nyfiken på upplösningen.

Jag får nog läsa en bit till innan jag fäller en slutgiltig dom. Vad tycker ni om Läckberg?

Dags att ge upp

Det här med att inte läsa ut böcker man har börjat på är en intressant fråga som ofta diskuteras bland bokmalar. En del läser alltid ut vad de än påbörjat, en del sätter en gräns efter ett visst antal sidor. Själv brukar jag sällan fatta ett särskilt aktivt beslut, utan det är snarare så att de trista böckerna blir liggande halvlästa och så småningom inser jag att jag inte har rört dem på flera månader, att jag inte minns vad de handlar om och att de inte känns intressanta längre. Då brukar de få åka ut. Nu var det dags för en ordentlig genomgång av den ganska svajiga boktraven bredvid min säng. Ajöss till Unni Drougge (Hella Hells bekännelser), Mats Strandberg (Bekantas bekanta), Jonathan Franzen (Tillrättalägganden) och Anna Johnson (Tre svarta kjolar). Traven minskade med en dryg decimeter och risken att få böcker i huvudet medan jag sover känns inte lika överhängande.