Bokfemman vecka 51

Årets sista bokfemma handlar om årets fem bästa böcker. Utan inbördes ordning:

• The Basic Eight av Daniel Handler. Se nedan.
• Caipirinha med döden av Maria Ernestam. En bok som inte liknar något annat jag har läst. Jag antar att en berättelse om en ung kvinna som får Döden, med slängkappa, lie och allt, på besök måste räknas som fantasy eller science fiction, eller är det möjligen detta som är magisk realism? Samtidigt som det är en uppenbart orealistisk grundhistoria är miljöerna och personerna helt vanliga. Boken var oförutsägbar in i det sista, men samtidigt kändes det när jag kom till slutet alldeles självklart att det var precis så det måste sluta.
• Cromwells huvud av Carina Burman. Omläsning av en gammal favorit, lite deckare, lite humor och väldigt mycket Cambridge.
• Vattenuret av Jim Kelly. En spännande brittisk deckare som handlar mycket om is och vatten, och där man riktigt känner hur kallt det är. Av någon anledning gillar jag böcker fyllda av snö, kyla och isiga vindar. (Ett annat exempel är De döda språkens sjö, en av mina favoriter från förra året.) Jag vill absolut läsa fler deckare av Jim Kelly, inte minst för att huvudpersonens privatliv var intressant och hade en liten cliffhanger.
• Enhet av Ninni Holmqvist. Ännu en väldigt speciell bok med en läskig framtidsvision. Den påminner lite om Marie Hermansons böcker, kanske framförallt Värddjuret.
  

Bokfemman vecka 50

Hela hösten har jag omväxlande inte varit sugen på att göra Bokfemman alls och omväxlande bara inte gillat det aktuella temat. Men nu kör jag hårt igen, även om veckans tema var lite klurigt: de fem sämsta böcker jag har läst i år. Jag har faktiskt inte läst något riktigt uselt, så det blir väl snarare de fem minst bra.

1. Bita i gräset av Jan Olof Ekholm. En deckare från sjuttiotalet som var avsedd att vara rolig men väldigt sällan var det, och där jag inte lyckades uppbåda något intresse för upplösningen. När mördaren avslöjades fick jag tänka efter ordentligt för att komma ihåg vem det var som hade dött.

2. Jenny S av Denise Rudberg. Lättläst men ganska tramsigt i chick lit-stil. Allting löser sig så enkelt och piffigt för huvudpersonen så historien blir rätt ointressant. Inte var den rolig heller, och chick lit utan humor tycker jag oftast faller platt.

3. Nya vägar av Armistead Maupin. Sista delen av sex i en serie som jag i och för sig gärna rekommenderar, men det börjar gå utför redan i del tre och den sista är inte på långa vägar så kul som de första.

4. Vildhonung av Rosamunde Pilcher. Sedvanlig romantik, en flicka som har lite svårt att fatta vem hon är kär i och ett tjusigt släktgods i Skottland. Gäsp.

5. Skaver av Titti Persson. Kanske lite orättvist för den här boken tyckte jag både bra och dåligt om. Bra för att det är en uppväxtskildring där de flesta kan hitta något att känna igen sig i, dåligt för att den handlar om femton personer och tre olika årtal och det blir väldigt splittrat och hattigt. Stundtals känns den också som en blek kopia av En komikers uppväxt.

The Basic Eight - Daniel Handler

Så går två månader från våra liv och kommer aldrig åter. Mitt bloggande har blivit helt åsidosatt till förmån för jag vet inte riktigt vad.

Tidigare i höstas hittade jag listan Back to school: a sinister booklist. När en boktipslista innehåller Den mörka materien, Harry Potter, Prep och Den hemliga historien är det ganska självklart att jag måste läsa resten av böckerna också. Åh, bara att se den där kvartetten samlad gör mig glad! Såna fantastiska böcker.

The Basic Eight blev den första jag fick tag på. Daniel Handler är tydligen mannen bakom pseudonymen Lemony Snicket, känd för barnboksserien A Series of Unfortunate Events. (Jag är för övrigt fortfarande förvånad att jag inte alls gillade den serien. De borde vara precis den typ av böcker som jag älskar, men de tilltalade mig inte det minsta. Förr eller senare får jag nog ge dem en andra chans, kanske på originalspråk.) Uttrycket a series of unfortunate förekommer en gång i den här boken också.

The Basic Eight är ett gäng high school-studenter med en viss förkärlek för pretentiösa middagsbjudningar. Historien berättas av Flannery Culp och boken är utformad som hennes dagbok, reviderad av henne själv för att ges ut som bok. Ganska tidigt står det klart att historien kommer att sluta illa och man får veta en hel del saker i förväg. Detta gör det inte ett dugg mindre spännande, för samtidigt som man vet hur det kommer att sluta har man egentligen inte den blekaste aning. Jag ville läsa boken en gång till så fort jag hade läst ut den. Med så många andra böcker som pockar på uppmärksamhet kommer det antagligen inte att bli av, men oj vad man skulle se allting i ett annat ljus! Boken väcker verkligen frågor som hur mycket man egentligen kan lita på en berättare.

Daniel Handler verkar inte finnas översatt till svenska överhuvudtaget. Jag hoppas ändå att den här boken kan hitta sina läsare. Utan att egentligen vara så väldigt lik vare sig Prep eller Den hemliga historien försvarar den ändå en plats i en triptyk tillsammans med dem. Bästa boken på länge helt enkelt!