Ingen grekisk gud, precis - Katarina Kieri

I måndags kändes tillvaron så där ovanligt grå och färglös, och då bestämde jag mig för att läsa Ingen grekisk gud, precis för tredje gången. Fenomenet tröstlitteratur har diskuterats här och var och jag har alltid tänkt att jag inte har någon sådan, men tydligen hade jag fel. Jag tror inte att det var sista gången den här boken kom ut ur hyllan för att pigga upp mig i tristessen. Att jag kom ihåg större delen av handlingen gjorde inte det minsta.

Huvudpersonen Laura går i nian. Höstterminen går mot sitt slut när en ny lärare, Anders, dyker upp på skolan. Det är förstås han som inte precis är någon grekisk gud, men Laura blir förälskad i honom. Snart tänker hon på honom jämt, trots att hon försöker låta bli och trots att det slår in kilar mellan henne och bästa kompisen. Det är så lysande bra skildrat alltihop. Just den här spirande fascinationen, det hemliga och förbjudna, hur man kämpar för att inte känna saker - och hur det trots att det känns jobbigt och plågsamt ändå är en glad, varm och positiv känsla mitt i alltihop. Jag känner igen varenda känsla. (Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har varit förälskad i just en lärare, men i lite mer överförd bemärkelse har det väl funnits en och annan Anders i mitt liv.)

Som om inte det här var gott nog så handlar boken om en del annat också, småknöliga familjerelationer, gamla hemligheter och problem med att vara bästisar. Alltsammans lika känslosamt avhandlat på en mycket njutbar prosa. Åh. Den här boken är precis lika underbar nu som första gången jag läste den. Konstigt nog har det inte blivit av att läsa något mer av Katarina Kieri, men nu är jag än mer sugen på superhyllade Majas morsas kompis sambo.