Camilla Läckbergs samlade verk

Jag var skeptisk till Läckberg länge, läste sedan Stenhuggaren och kunde inte riktigt bestämma mig för vad jag tyckte men tog mig i alla fall an även Predikanten och var fortfarande inte helt säker. Nu när jag på ganska kort tid läst ytterligare tre måste jag nog anse mig tämligen förtjust.

Allt det jag retade mig på från början stör mig fortfarande men när jag vet precis vad jag har att förvänta mig är det lättare att bara låta det passera. Läckberg är bra på att konstruera en historia och böckerna har det där lättlästa flytet. Det sista är det som gjort att jag har läst så mycket Läckberg nu - jag insåg att hennes böcker är perfekt reselektyr för mig. Trots att jag ser mig själv som bokslukare har jag ganska dåligt tålamod med att läsa längre stunder. En typisk lässession för mig är kanske tjugo minuter, även om det är en riktigt bra bok jag läser. Om jag ska orka hålla ut ett par timmar måste boken vara lättläst eller spännande, helst både och. Läckberg passar utmärkt och har fått hålla mig sällskap på tåg och flyg den senaste tiden.

Något kort om böckerna då:

Läckbergs debut Isprinsessan läste jag som påskekrim. Just eftersom det är debutboken hade jag nästan förväntat mig att den skulle vara sämre än de jag läst tidigare, men jag tyckte ändå att den höll måttet.

Tyskungen läste jag på en flygresa och det är nog den jag tycker bäst om i serien. Mordmysteriet visar sig ha kopplingar till andra världskriget och man får följa nutid och dåtid omväxlande. Dessutom leder härvan till att huvudpersonen Erica får reda på en hel del om sin mor och får revidera sin syn på henne, och här tycker jag att det faktiskt händer något intressant i huvudpersonernas utveckling. Erica och Patrik genomgår ju en hel del genom seriens gång, barn, bröllop, bråk om föräldraledighet etc etc, men jag tycker inte att de egentligen utvecklas särskilt mycket. Jag antar att skildringen av deras ganska vanliga vardagstillvaro har en hög igenkänningsfaktor för många och att det har bidragit till böckernas framgång, men personligen tycker jag att den delen är ganska ointressant. Men som sagt, här kändes det som att det faktiskt hände något med Erica.

Olycksfågeln läste jag senast. Den kommer egentligen före Tyskungen men jag har inte brytt mig om ordningsföljden på böckerna och jag tycker inte att den spelar någon större roll. Här handlar det om en dokusåpa och en misstänkt seriemördare, och redan där tappar jag intresset lite. Seriemördare är definitivt inte mitt favorittema i deckare. Jag vet inte om var det som gjorde det, men den här boken tycker jag har den svagaste historian i serien. Det finns lite för lite sidospår och förgreningar, vilket gjorde att jag listade ut hur saker och ting hängde ihop ganska tidigt trots att Läckberg nästan var värre än vanligt på att ge information till sina huvudpersoner men undanhålla den för läsaren. Lite kul är det förstås att få känna sig smart, men den här gången kändes det för enkelt. Jag kanske helt enkelt har börjat läsa mig hur Camilla Läckberg tänker. Återstår att se om hon lyckas lura mig nästa gång. Jag misstänker att jag kommer att ha läst även Sjöjungfrun innan den här sommaren är slut.