Glennkill - Leonie Swann

Som jag har nämnt tidigare är jag mycket förtjust i böcker med djur i huvudrollerna. Det hänger i från barndomen då jag slukade och älskade Vitnos, Lustöra, Nalle Puh, Den långa flykten, bilderböckerna om grävlingen Polly och många fler. Men alla djurböcker är inte barnböcker, vilket den här boken är ett utmärkt exempel på.

Fårahjorden i Glennkill har levt ett stillsamt liv med sin herde George så länge de kan minnas. Men en morgon hittar de George liggande död i gräset, genomborrad av en spade. Vem kan ha gjort något sådant? Fåren bestämmer sig för att ta reda på sanningen.

Fåren är inte särskilt förmänskligade. Jo, de förstår människornas språk och kan föra ett visst mått av abstrakta resonemang, men de är långt ifrån t ex mössen i Redwall som bär kläder, bygger hus och slåss med svärd. Faktiskt påminner de mig till viss del om kaninerna i Den långa flykten även om böckerna i övrigt är ganska olika. Alla fåren har sin personlighet och det är roligt att läsa om hur de samarbetar. Många dråpligheter uppstår på grund av att de missförstår saker som människorna pratar om, och att människorna inte förstår de enklaste saker (som i en obetalbar scen där fåren försöker framföra någon typ av charader för att berätta vad de har kommit fram till).

Det tog mig lång tid att läsa ut den här boken men det berodde mest på att jag hade mycket annat för mig. Jag gillade boken mycket, möjligen bortsett från ett lite segare parti i mitten, och jag tror att om man bara gillar grundidén med en fårdeckare har man goda chanser att uppskatta den.