Lästrio om tantsnusk/FLN

Så här skriver Petra i instruktionerna till den nya lästrion:

"FNL står för flärd, njutning och lidelse. Eller om man vill förälskelse, nöje och lyx. Man kan också säga tantsnusk. Tänk Sidney Sheldon, Jackie Collins eller Judith Krantz! Tänk Klassträffen, Tracys hämd, Hollywoodfruar! FNL-böcker har mycket av allt, oändlig lyx, svartsjuka, passion, vänskap, otrohet och hämd. Vilka är era tre favoriter?"

Jag kan svårt att komma på böcker jag har läst som tillhör den här genren, men här är tre som åtminstone ligger i närheten.

• Ryttare av Jilly Cooper. Den har nog egentligen allt som krävs av genren och en hel del humor därtill. Ryttarna i titeln är Storbritanniens landslag i hoppning och boken handlar mycket om alla deras kärleksaffärer. Hästbok för vuxna!
• Vägen hem av Rosamunde Pilcher. Alla hennes böcker är romantiska myshistorier. Flärd och lyx är det inte så mycket, och lidelse är kanske ett väl starkt ord. Jag skulle kanske kalla det tantromantik snarare än tantsnusk. Vägen hem är min favorit men jag kan också rekommendera Snäcksamlarna, Midvinter och September.
• Mossvikenfruar: Chansen av Emma Hamberg. Titeln känns som tagen ur den här genren, men boken handlar mer om att livet faktiskt inte alls är som en Barbara Cartland-bok. Klassas kanske snarare som chick lit, och kanske har den genren övertagit delar av FLN-böckernas roll?

Dagens biblioteksskörd

Tillbaka på universitetet för hösten, och med att par timmar att slå ihjäl bestämde jag mig för att gå till biblioteket. Som vanligt tittade jag igenom hyllorna för nya böcker och nyligen återlämnade böcker. Det är alltid där jag hittar de bästa oväntade fynden. Idag kom jag därifrån med Kurt kokar skallen av Erlend Loe, Barbro Alfvings dagbok från OS i Berlin 1936, en avhandling i etnologi med titeln Självklara drycker? Kaffe och alkohol i social samvaro samt tre böcker om Rom (dit jag ska åka i oktober om allt går i lås). Jag tröttnar aldrig på att gå på biblioteket och hitta böcker som jag inte hade en aning om att jag ville läsa!

Se Skoga och sedan... - Maria Lang

Jag hoppas verkligen att det inte blir sämre än så här skrev jag när jag hade läst Använd aldrig arsenik för ett tag sedan. Helena kommenterade att det tyvärr blir ännu sämre. Eftersom jag ändå är en inbiten samlare och faktiskt vill läsa alla Maria Langs böcker bestämde jag mig för att beta av en till av de riktigt sena.

Det blev sämre. Oj, så mycket sämre det blev. Totalt osammanhängande, ointressant och det förekommer inte ens något mord. Författarinnan, som var 76 år när boken kom ut, ägnar sig mest åt att förfasa sig över dagens ungdom. Suck och stön. Det här kan mycket väl vara den sämsta bok jag någonsin har läst ut.

Det förvånar mig också att Norstedts förlag inte hade mer självaktning än att de gav ut det här. Visst var väl "årets Lang-deckare" ett begrepp som fortfarande sålde och det är självklart att förlag ger ut sådant de tror att de kan sälja, men finns det inga kvalitetskrav? Inte blir det bättre av det trista omslaget heller. Jag får intrycket av att någon har tecknat en bild i färg och att man sedan kom på att den borde ha varit svartvit och helt sonika körde den genom kopiatorn.

Nåja, den gick snabbt att läsa ut i alla fall. 140 sidor har man lyckats klämma ut den till, men då är marginalerna så stora att textmängden på varje sida är i paritet med en typisk röd- eller grönryggig Wahlströmsbok.

B som i...

Inte är jag i kapp nu heller men jag hänger kvar i alfabetsutmaningen i alla fall. Nu har jag hunnit fram till B.

Författare: Matt Beaumont. Framförallt för den vansinnigt roliga boken e som bara består av e-postmeddelanden skickade mellan olika personer på ett företag. Även The book, the film, the T-shirt som handlar om inspelningen av en reklamfilm är rolig. En av författarens styrkor är hur bra han är att berätta ur olika personers perspektiv och ge dem helt olika röster. Extra rolig brukar han vara när han skriver som ung korkad tjej. Tyvärr finns han inte översatt till svenska.

Bok: Britta och Silver, och givetvis alla de andra böckerna i samma serie. Jag läste massor av hästböcker som yngre (och läser en del numera också) och det här är en av de riktigt stora favoriterna. Den är vardaglig och realistisk på ett sätt som många andra hästböcker inte är, men så lär den vara verklighetsbaserad också.

Slutpunkten - Emma Vall

Jag läste de fyra första deckarna (Kattjakt, Änglavakt, Vänskapspakt och Stilla flyter ån) av författartrion Emma Vall för flera år sedan och tyckte mycket om dem, men det har inte blivit av att läsa Slutpunkten förrän nu. Att det har gått ett bra tag sedan sist gör det svårt att bedöma boken. Jag tycker inte alls så bra om den som jag minns att jag gjorde med de tidigare, men frågan är om det beror på att den är sämre eller att jag har läst så mycket mer deckare nu och har blivit kräsen.

Amanda Rönn är i alla fall fortfarande en trevlig huvudperson och det var kul att träffa henne (och inte minst bifigurerna Mårran och Axel) igen. Den här gången försöker hon utreda en härva på Mitthögskolan, som fortfarande inte hade blivit universitet när boken kom ut 2002. Högskolans rektor Malena är impopulär i många läger och utsätts för hot och förtal. Dessutom verkar det förekomma ekonomisk brottslighet vid högskolan och till råga på allt blir ett konstverk stulet. Det dröjer dock väldigt långt in i boken innan något riktigt dramatiskt händer.

De här böckernas största förtjänst är en småmysig stämning och trevliga personer. Handlingen fastnade jag dock inte alls för i den här boken - alldeles för odramatisk alldeles för länge, lite osammanhängande och helt enkelt ganska ointressant. Titeln och förordet tyder ju på att det inte ska bli fler böcker om Amanda Rönn, men samtidigt finns det en liten öppning i slutet. Det skulle vara roligt om författarna någon gång dammar av sin hjältinna igen. Inte behöver det vara en deckare heller, för deckare finns det så många andra som skriver bättre. En bok om Amanda Rönns vardagsliv och kärleksbekymmer skulle jag dock gärna läsa!