Jodå, Läckberg fick en chans till trots min tvekan. Historien om den drunknade flickan är medryckande från första början och jag ville gärna se hur det skulle sluta och vad den inflätade historien från 1920-talet skulle visa sig ha med saken att göra. Det är många trådar men allt knyts ihop bra. Camilla Läckberg är mycket skicklig historiesmed.
En del invändningar har jag dock fortfarande. Jag kom fram till att det var berättartekniken snarare än språket som störde mig (vilket för all del mest är en annan sida av samma mynt). Fokus växlar hela tiden mellan en mängd olika personer. Oftast rör det sig om ett par, tre sidor som vi får följa en persons tankar. Av någon anledning tycker jag att det blir lite tröttsamt. Kanske beror det på att så många av personerna mest är upptagna med att tänka saker i stil med "annat var det på hans tid", "allt skulle hon behöva göra själv" eller "hade människan ingen skam i kroppen". Ganska mycket gnäll och missnöje, alltså. Många av personerna känns också klyschiga, ibland bortom rimlighetens gräns. Även en del små händelser och språkliga vändningar känns ganska uttjatade. Att en person hör ett skrik och sedan inser att det är hon själv som skriker kan jag kanske köpa en gång i en bok, men inte två eller tre.
Camilla Läckberg är också synnerligen förtjust i cliffhangers. Ofta är de av typen "han lade ifrån sig brevet, nöjd med vad han hade fått veta" och så får inte läsaren veta vad det stod i brevet. Visst får det en att vilja läsa vidare, men det känns samtidigt som ett ganska billigt trick. Dessutom kan det finnas ett tiotal saker hängande samtidigt (jag har inte kontrollräknat, men det var väldigt många ett tag) vilket gör att man glömmer bort en del och då faller spänningen igen. Att komma tillbaka till en tråd och inte förrän då minnas att ett barn hade försvunnit känns lite konstigt.
Trots allt gör den välkonstruerade och medryckande handlingen att jag kan stå ut med bristerna. Jag tror inte att det här var den sista Läckberg-deckare jag läser.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tyckte om den här boken, men kommer ihåg att jag tyckte att den var lite för lång när jag läste den, den blev nästan lite tråkig ibland. Men den andra boken som jag läst av Läckberg "olycksfågeln" är mkt bättre tyckte jag :)
Olycksfågeln är Läckbergs sämsta bok. Den är nog den mest platta och schablonmässiga historia jag någonsin läst.
Skicka en kommentar