Använd aldrig arsenik - Maria Lang

Tidigare har jag haft tanken att läsa alla Maria Langs deckare i utgivningsordning, men nu brydde jag mig inte om att kolla vilken som stod på tur utan tog bara en på måfå. Det råkade bli Använd aldrig arsenik från 1984, alltså ganska sent i författarens långa karriär. (Debuten Mördaren ljuger inte ensam kom redan 1949!) Låt mig säga så här: det alla verkar vara överens om, att Lang-deckarna blev betydligt sämre med åren, framgick mycket tydligt. Det var en makalöst tunn historia med oengagerande figurer och inte ens Christer Wijk har någon personlighet att tala om. Mitt bestående minne blir de väldigt tydliga 1980-talsmarkörerna (beige Diavox-telefon, diggi-loo diggi-ley och inte minst en pastellgrön bomullsoverall!). På något sätt förväntade jag mig att boken skulle utspela sig på 1950-talet och jag hoppade till när det visade sig vara helt fel. En annan underhållande detalj är den elake deckarkritiker som figurerar. Kan man ana att Maria Lang själv har fått precis den typ av nesliga recensioner hon här låter Bjarne Bork skriva? Det här var i alla fall den i särklass sämsta Lang-deckare jag har läst och jag hoppas verklien att det inte blir sämre än så här.