Jag har varit lite intresserad av Solstorm ända sedan den kom ut men dragit mig för att läsa den eftersom den verkade lite väl blodig för min smak. Så farligt var det nu inte. Jag skummade förbi de obehagliga delarna, men det rörde sig bara om ett par sidor totalt. Och vilken tur att jag vågade läsa den! Det här är en av de bästa deckare jag har läst.
Åsa Larssons hjältinna, som återkommer i fler böcker, heter Rebecka Martinsson och är jurist bosatt i Stockholm men med rötter i Kiruna. När en barndomsvän hör av sig till henne angående mordet på en välkänd religiös profil släpper Rebecka allt hon har för händer och återvänder till sin hemstad. Så småningom visar det sig att det finns en hel del i hennes förflutna och bland orsakerna till att hon lämnade Kiruna som har med mordet att göra.
Det tog inte många sidor innan jag var helt och hållet fast i den här boken. Allt bara funkar - språket, personerna, miljön, allting. Som jag har sagt förut är religion ofta ett tacksamt deckarmotiv och Åsa Larsson använder det alldeles utmärkt. Länge satt jag och tänkte att det är ju nästan synd att den här boken är så ohyggligt bra, för hur ska författarens senare böcker ha någon chans att vara i samma klass?
Men, det finns ett men också. Slutet drar iväg och blir en sådan där riktig actionfylld uppgörelse och det gillade jag inte direkt. Totalt sett är det ändå årets bästa deckare för mig. Jag längtar efter att läsa de återstående och håller tummarna för att de håller samma höga klass.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Filmen var faktiskt helt okej den med :) Man kanske skulle prova läsa lite Åsa Larsson då, jag har inte kommit så långt trots att jag vanligtvis är en stor deckarkonsument.
Åsa Larsson senaste var riktigt bra, särskilt slutet där texten lyfte fint från deckarträsket. Däremot blev jag som du besviken på slutet i Solstorm. Deus ex Machina, säger jag bara. Kändes som fusk.
Skicka en kommentar