Sommardöden - Mons Kallentoft

Jag är inne i en deckarperiod nu och det här var en deckare jag verkligen har längtat efter. Jag tyckte mycket om Midvinterblod, framförallt för att det är den första bok jag har läst som utspelar sig i min hemstad. Det är något alldeles speciellt med att känna igen miljöerna i en bok (och att haja till inför de friheter Kallentoft trots allt har tagit sig!)

Efter den kalla vintern i förra boken har det blivit värmebölja i Linköping. En morgon hittas en naken, förvirrad tonårsflicka i Trädgårdsföreningen och lite senare anmäls en annan flicka försvunnen. Malin Fors tar sig an fallet som förstås berör henne extra mycket eftersom hon själv har en tonårsdotter.

Jag blev inte besviken på den här boken. Det är svårt att se den riktigt objektivt eftersom Linköpingsskildringen är en så stor del av min läsupplevelse. Någon del av upplösningen känns lite långsökt och vansinnig men vid det laget har spänningen höjts såpass att jag inte har tid att bry mig. Det som sticker ut mest är Kallentofts ganska egensinniga språk. Jag gillar det verkligen, men samtidigt kan jag förstå att man kan tycka att det är lite krystat. Och som sagt, visst finns det detaljer som inte stämmer med verkligheten, men det stör mig inte nämnvärt. Jag längtar redan efter nästa bok och gläds åt att Kallentoft i de senaste intervjuerna har pratat om att han planerar fyra eller kanske fem böcker och inte bara tre som det har talats om tidigare.

Använd aldrig arsenik - Maria Lang

Tidigare har jag haft tanken att läsa alla Maria Langs deckare i utgivningsordning, men nu brydde jag mig inte om att kolla vilken som stod på tur utan tog bara en på måfå. Det råkade bli Använd aldrig arsenik från 1984, alltså ganska sent i författarens långa karriär. (Debuten Mördaren ljuger inte ensam kom redan 1949!) Låt mig säga så här: det alla verkar vara överens om, att Lang-deckarna blev betydligt sämre med åren, framgick mycket tydligt. Det var en makalöst tunn historia med oengagerande figurer och inte ens Christer Wijk har någon personlighet att tala om. Mitt bestående minne blir de väldigt tydliga 1980-talsmarkörerna (beige Diavox-telefon, diggi-loo diggi-ley och inte minst en pastellgrön bomullsoverall!). På något sätt förväntade jag mig att boken skulle utspela sig på 1950-talet och jag hoppade till när det visade sig vara helt fel. En annan underhållande detalj är den elake deckarkritiker som figurerar. Kan man ana att Maria Lang själv har fått precis den typ av nesliga recensioner hon här låter Bjarne Bork skriva? Det här var i alla fall den i särklass sämsta Lang-deckare jag har läst och jag hoppas verklien att det inte blir sämre än så här.

Stenhuggaren - Camilla Läckberg

Jodå, Läckberg fick en chans till trots min tvekan. Historien om den drunknade flickan är medryckande från första början och jag ville gärna se hur det skulle sluta och vad den inflätade historien från 1920-talet skulle visa sig ha med saken att göra. Det är många trådar men allt knyts ihop bra. Camilla Läckberg är mycket skicklig historiesmed.

En del invändningar har jag dock fortfarande. Jag kom fram till att det var berättartekniken snarare än språket som störde mig (vilket för all del mest är en annan sida av samma mynt). Fokus växlar hela tiden mellan en mängd olika personer. Oftast rör det sig om ett par, tre sidor som vi får följa en persons tankar. Av någon anledning tycker jag att det blir lite tröttsamt. Kanske beror det på att så många av personerna mest är upptagna med att tänka saker i stil med "annat var det på hans tid", "allt skulle hon behöva göra själv" eller "hade människan ingen skam i kroppen". Ganska mycket gnäll och missnöje, alltså. Många av personerna känns också klyschiga, ibland bortom rimlighetens gräns. Även en del små händelser och språkliga vändningar känns ganska uttjatade. Att en person hör ett skrik och sedan inser att det är hon själv som skriker kan jag kanske köpa en gång i en bok, men inte två eller tre.

Camilla Läckberg är också synnerligen förtjust i cliffhangers. Ofta är de av typen "han lade ifrån sig brevet, nöjd med vad han hade fått veta" och så får inte läsaren veta vad det stod i brevet. Visst får det en att vilja läsa vidare, men det känns samtidigt som ett ganska billigt trick. Dessutom kan det finnas ett tiotal saker hängande samtidigt (jag har inte kontrollräknat, men det var väldigt många ett tag) vilket gör att man glömmer bort en del och då faller spänningen igen. Att komma tillbaka till en tråd och inte förrän då minnas att ett barn hade försvunnit känns lite konstigt.

Trots allt gör den välkonstruerade och medryckande handlingen att jag kan stå ut med bristerna. Jag tror inte att det här var den sista Läckberg-deckare jag läser.

Lästrio om film

I den här veckans lästrio frågar Petra efter filmatiseringar där filmen är bättre än boken. Jag har bara lyckats komma på två.

• Bridget Jones dagbok. En ganska tjatig och långrandig bok blev en mycket charmig romantisk komedi.
• Kalle och chokladfabriken. Jag har aldrig gillat boken så mycket som många andra av Roald Dahls fantastiska historier, men filmen är mycket lyckad.

Läckberg - bu eller bä?

Jag har inte läst någon av Camilla Läckbergs böcker och inte haft några allvarliga planer på att göra det heller. Inte så att jag verkligen har sagt aldrig, men det finns ju så många andra böcker jag hellre vill kasta mig över. Häromdagen hittade jag i alla fall Stenhuggaren på Myrorna för en femma och slog till. Jag började läsa och efter knappt 20 sidor kan jag konstatera två saker:

1. Jag retar mig på något obestämt i språket och framförallt de onaturliga dialogerna. Inte minst ett av de klassiska fenomen som alltid stör mig - när folk säger saker till varandra bara för att läsaren ska få veta dem.
2. Jag är redan våldsamt nyfiken på upplösningen.

Jag får nog läsa en bit till innan jag fäller en slutgiltig dom. Vad tycker ni om Läckberg?

Dags att ge upp

Det här med att inte läsa ut böcker man har börjat på är en intressant fråga som ofta diskuteras bland bokmalar. En del läser alltid ut vad de än påbörjat, en del sätter en gräns efter ett visst antal sidor. Själv brukar jag sällan fatta ett särskilt aktivt beslut, utan det är snarare så att de trista böckerna blir liggande halvlästa och så småningom inser jag att jag inte har rört dem på flera månader, att jag inte minns vad de handlar om och att de inte känns intressanta längre. Då brukar de få åka ut. Nu var det dags för en ordentlig genomgång av den ganska svajiga boktraven bredvid min säng. Ajöss till Unni Drougge (Hella Hells bekännelser), Mats Strandberg (Bekantas bekanta), Jonathan Franzen (Tillrättalägganden) och Anna Johnson (Tre svarta kjolar). Traven minskade med en dryg decimeter och risken att få böcker i huvudet medan jag sover känns inte lika överhängande.

Redwall: Cluny Gisslaren - Brian Jacques

När jag nu ändå var inne på talande djur ska jag väl passa på att skriva några ord om Redwall också. Det här är den första boken i en serie som kretsar kring klostret Redwall som befolkas av möss. Det förekommer också andra typer av djur - grävling, råttor, rävar, sparvar m fl - men människor verkar inte existera alls. Mössen lever i fred och välmåga tills ett yttre hot dyker upp i form av den onda råttan Cluny och hans anhang.

Vissa oklarheter får man tåla. (När råttorna åker höskrinda efter en häst, vems är hästen och vem har selat på den? Hur kan en byggnad vara lagom stor för både grävlingar och möss?) För mig fungerar det i alla fall och jag dras med i det fartfyllda äventyret. Det är nog den blodigaste barnbok jag någonsin har läst, frågan är om jag har läst någon bok överhuvudtaget med så många dödsfall i. Fast uttryckligen blodigt är det inte. De flesta dödsfall beskrivs ungefär som han träffades av en pil i bröstet och föll död ner och så är det bra med det.

Det finns ett romantiskt, mysigt skimmer över det stillsamma livet i klostret. När sedan äventyret tar sin början innehåller det allt man kan begära av hjältar, hemliga meddelanden och illistiga planer. Den här boken tilltalade verkligen min inre tolvåring och jag kommer säkerligen läsa fler Redwall-böcker.

Glennkill - Leonie Swann

Som jag har nämnt tidigare är jag mycket förtjust i böcker med djur i huvudrollerna. Det hänger i från barndomen då jag slukade och älskade Vitnos, Lustöra, Nalle Puh, Den långa flykten, bilderböckerna om grävlingen Polly och många fler. Men alla djurböcker är inte barnböcker, vilket den här boken är ett utmärkt exempel på.

Fårahjorden i Glennkill har levt ett stillsamt liv med sin herde George så länge de kan minnas. Men en morgon hittar de George liggande död i gräset, genomborrad av en spade. Vem kan ha gjort något sådant? Fåren bestämmer sig för att ta reda på sanningen.

Fåren är inte särskilt förmänskligade. Jo, de förstår människornas språk och kan föra ett visst mått av abstrakta resonemang, men de är långt ifrån t ex mössen i Redwall som bär kläder, bygger hus och slåss med svärd. Faktiskt påminner de mig till viss del om kaninerna i Den långa flykten även om böckerna i övrigt är ganska olika. Alla fåren har sin personlighet och det är roligt att läsa om hur de samarbetar. Många dråpligheter uppstår på grund av att de missförstår saker som människorna pratar om, och att människorna inte förstår de enklaste saker (som i en obetalbar scen där fåren försöker framföra någon typ av charader för att berätta vad de har kommit fram till).

Det tog mig lång tid att läsa ut den här boken men det berodde mest på att jag hade mycket annat för mig. Jag gillade boken mycket, möjligen bortsett från ett lite segare parti i mitten, och jag tror att om man bara gillar grundidén med en fårdeckare har man goda chanser att uppskatta den.

Två lästrior

Jag har inte hängt med de senaste veckorna, men nu tänkte jag komma ikapp innan veckans tema publiceras!

För två veckor sedan var temat geografiska platser. Det överlappar kanske delvis med en av de sista bokfemmorna som handlade om främmande kulturer. Den gången skrev jag bara om platser där jag inte har varit så nu tänkte jag försöka hålla mig till platser jag faktiskt har en relation till.

• Neverwhere av Neil Gaiman. Ja, det är en fantasybok. Den utspelar sig i ett alternativt London, men det finns mycket att känna igen från den verkliga staden.
• Cromwells huvud av Carina Burman. Jag hade en riktigt maffig bok-och-plats-upplevelse förra våren när jag läste om den här boken strax innan jag besökte Cambridge där den utspelar sig. Cambridge är en mycket trevlig liten engelsk stad, väldigt dominerad av universitetet. Burmans roman är en finurlig, rolig, delvis deckarartad historia i akademiska kretsar.
• Tunnel Vision av Keith Lowe. Tillbaka i London igen. Det finns många anledningar till att jag är så galen i den staden. En av de saker jag är extra barnsligt förtjust i är tunnelbanesystemet. Jag kan inte framlägga några som helst rationella skäl till det. Den här boken handlar hursomhelst om en kille som slår vad om att han ska kunna åka mellan alla tunnelbanestationer i hela London på en dag.

Förra veckan var det dags för historiska skildringar. Svårt, jag har aldrig varit särskilt intresserad av historia. Eller rättare sagt, jag har en viss motvilja mot allt som heter något med historia och har fått för mig att det är tråkigt. Det hänger nog kvar sen grundskolan. Egentligen finns det ju massor av aspekter av hur saker och ting har varit tidigare och hur allt blev som det är idag som är intressanta. Men historisk roman är inte en bokbeskrivning som lockar mig, och de är väldigt underrepresenterade i min bokhylla. Nog om detta, här kommer listan.

• Babylons gator av Carina Burman. Att följa med när Euthanasia Bondeson löser gåtor i det viktorianska England är en mycket roande upplevelse.
• Skuggan över stenbänken m fl av Maria Gripe. Sverige i början av 1900-talet.
• Ett helgon till varje pris m fl av Ellis Peters. Medeltidsdeckare med en munk i huvudrollen.

Sådär, nu ser jag med spänning fram emot nästa tema!

Olästhyllans oändliga expansion

Jag har just kommit på varför jag har så mycket böcker, och framförallt varför jag vill ha så många fler. Det är ju den ultimata att läsa-listan! Det är hopplöst att hålla reda på alla bra boktips man översvämmas av. Jag sparar blogginlägg som clippings i Bloglines, jag har önskelista hos Amazon och AdLibris, jag har någonstans två fullskrivna A4-ark med tips från slutet av 1990-talet, jag hittar ibland tidningar, reklamblad och broschyrer som jag har sparat för att det står om bra böcker i dem, jag har flera inte särskilt uppdaterade önskelistor någonstans på hårddisken och en hel del har jag förhoppningsvis i huvudet. Hur ska man hålla reda på alla titlar man blir intresserad av? Tänk om man bara kunde köpa dem på en gång. Förvisso skulle det snabbt bli oöverskådligt (men det är min olästhylla redan) och på sikt rent av omöjligt att komma in genom dörren. Men tänk ändå att veta att allt finns där!

Första lästrion

När Bokfemman nådde sitt slut tog Petra snabbt upp stafettpinnen. Nu blir det Lästrio framöver! Första ämnet är deckarhjältar/hjältinnor. Det var lite svårare än jag trodde. Visst finns det många deckare jag gillar, men det är visst inte så ofta huvudpersonen själv gör något bestående intryck på mig. Till slut har jag i alla fall fått ihop följande trio:

• Puck Bure. Charmerande assisterande mordgåtelösare (det är ju Christer Wijk som står för huvuddelen av arbetet) i runt ett tiotal av Maria Langs pusseldeckare. En verkligt trevlig huvudperson, kanske med ett drag av förvuxen flickbokshjältinna.
  
• Thomas Lynley. Jag har bara läst en av Elizabeth Georges böcker (A great deliverance/Pappas lilla flicka) så jag måste väl erkänna att jag mest tänker på stilige Nathaniel Parker i BBC-serien.
• Philip Dryden, huvudpersonen i Vattenuret m fl böcker av Jim Kelly. Jag har bara läst den första boken i serien men jag är verkligen intresserad av att fortsätta för att få veta mer om Drydens privatliv. Hans fru ligger i koma efter en bilolycka och jag undrar så om hon ska vakna i nästa bok.
  

Stupid Plot Tricks

Under denna rubrik hittade jag en fullkomligt underbar lista med tips till onda världsherraväldeshärskare, hjältemodiga hjältar, oskyldiga förbipasserande och andra vandrande klichéer. Jag har bara hunnit igenom en bit av Section A: The bad guy men redan fnissat högt flera gånger. Ett litet smakprov:

If I Ever Become the Evil Overlord...

32. I will not fly into a rage and kill a messenger who brings me bad news just to illustrate how evil I really am. Good messengers are hard to come by.

33. I won't require high-ranking female members of my organization to wear stainless-steel bustiers. It's hard on their morale. Similarly, outfits made entirely from black leather will be reserved for formal occasions.

34. I will not turn into a snake. It never helps.

35. I will not grow a goatee. In the old days they made you look diabolic. Now they just make you look like a disaffected member of Generation X.

Att jobba i bokhandel

Mycket träffande scen i dagens avsnitt av Gilmore Girls. Rory jobbar med att inventera i bokhandeln.

LANE: How’s the inventory coming?

RORY: Perfect. I have a great system going. This is my ‘to be written down’ pile, my ‘already written down’ pile, and this is my pile of books that I have seen and now have to buy.

LANE: That’s a big pile.

RORY: Yep.

LANE: Bigger than the other two piles.

RORY: Yep.

LANE: This job must be costing you a fortune.

RORY: Yep.

Det är inte utan att man känner sig lite träffad.

Sista bokfemman

Så var det dags för den allra sista bokfemman, och den här gången får vi välja tema helt själva. Det ska bli kul att se vad alla hittar på.

Mitt tema blir böcker jag minns, men inte riktigt. Jag har ingen aning om huruvida någon av de här böckerna egentligen är särskilt bra. Det är bara sådant jag minns från min barndom men inte kommer ihåg titel eller författare på. Jag fick bara ihop fyra, vilket på sätt och vis känns ganska bra. Det är ju så irriterande med de där böckerna man inte kan hitta igen! Om du har en aning om vad någon av de här böckerna heter eller vem som har skrivit dem så lämna en kommentar!

• En barn/ungdomsbok. Som jag minns det var det en kille som åkte bort någonstans, och jag tror att det var till en rymdstation eller en annan planet eller något åt det hållet. Han skrev brev hem till sin pappa och ett av breven innehöll ungefär "Hälsa syrran att tjejerna här färgar håret i ränder. Det är ganska snyggt.". Jag trodde länge att det här var ur någon av George Johanssons böcker i serien Universums öde, men jag läste om alla dem för några år sen och det fanns inga brev om randigt hår.
• En annan barn/ungdomsbok. Jag tror att omslaget var en målad bild med två personer som står på en bräda eller lina över en grop. Minst en av dem har förbundna ögon och det ser ut som att de ska försöka knuffa ner varandra. En händelse som jag tror är från den boken är att några personer låtsas att en tavla på ett museum är stulen genom att ta en bit tapet som är likadan som väggen bakom och sätta in i ramen.
• En faktabok om hundar, skulle tro att den var från 1960-talet. Genomgående användes inte ordet hunden, utan det handlade alltid om den fiktiva hunden Tussie. Tussie ska ha mat si och så många gånger om dagen, Tussie får inte dra i kopplet o s v.
• En barnbok som vi hade som högläsningsbok i fyran. Jag tror att titeln var [huvudpersonens namn] i stora världen eller något i den stilen, men jag har inte kunnat hitta den när jag har sökt i Libris. (Det är t ex inte Minus och stora världen av Sven Nordqvist.) Den handlade om en kille som hade som mål att köpa en Jagga Super Sport och försökte komma på olika sätt att tjäna pengar.
  

A friend of the family - Lisa Jewell

Innan jag började med påskekrimmet läste jag ut en bok av Lisa Jewell. Tidigare har jag läst One-hit wonder av samma författare och den tyckte jag var ganska trist.

A friend of the family handlar om familjen London, bosatta i London. Mamma, pappa och tre vuxna söner som utåt sett är ganska lyckade men förstås har sina problem ändå. Äldste sonen har en underbar flickvän som alla älskar, men trånar i hemlighet efter en annan. Mellanbrodern har fått en bok utgiven men har svårt att få till nästa. Dessutom ställs hans perfekta förhållande med den perfekta tjejen plötsligt på ända. Yngsta brodern har just återvänt från Australien efter två år och upptäckt att saker och ting inte är sig riktigt lika på hemmaplan. Förutom bröderna finns den mystiske Gervase i historien. Modern Bernie har av outgrundliga anledningar låtit honom bli inneboende i huset.

Gervase blir en katalysator för vissa händelser och just det känns lite konstruerat. Han finns bara med för att få saker att hända andra, men själv känns han statisk och ointressant. Bortsett från det gillade jag boken. Det slutade inte som jag hade trott, inte på alla punkter i alla fall, och man lär känna bröderna London ganska väl under de drygt 400 sidorna. Jag skulle inte kalla det chick lit i världsklass, men ganska trivsamt och tillräckligt bra för att jag ska kunna tänka mig att läsa fler av Lisa Jewells böcker.

Påskdeckare 2008

Påskdeckartraditionen bejakar jag sedan några år tillbaka. I år har det än så länge blivit mycket mer TV-tid (konståknings-VM!) än lästid men jag har i alla fall börjat på den perfekta påskdeckaren: Glennkill av Leonie Swann. Ett gäng får försöker lösa en mordgåta och så här långt har jag mycket roligt.

Bokfemman vecka 12

Förra veckans bokfemma hoppade jag över. Svenska samtidsromaner - läser jag någonsin sådana? Jag kunde i alla fall inte komma på någon.

Den här veckan blir det lättare: Temat för veckan är främmande kulturer eller resa med böcker.

• En tripp till Indien av William Sutcliffe. Mycket rolig bok om en osäker backpackerkille. Den säger minst lika mycket om backpackerkulturen som om Indien.
• Giftträdets bibel av Barbara Kingsolver. Amerikansk familj med fyra döttrar åker som missionärer till Kongo. Kulturkrockar en masse i en riktigt riktigt bra och välskriven roman.
• Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith. Kanske känns den lite uttjatad vid det här laget, men jag tycker att det är en sån där bok som verkligen tar en med till en avlägsen plats så att man får känslan av att vara där.
• När elefanter dansar av Barbara Voors. En härlig reseskildring från Tanzania, väsensskild från författarens övriga böcker.
• Underkastelsens sötma (Stupeur et tremblement) av Amelie Nothomb. En liten underhållande bok om vansinnig japansk företagskultur. Dessutom en given rekommendation till den som letar efter något lättläst på franska.
  

Hur mycket boknörd är du?

Ja, vad säger man? Jag är faktiskt lite stolt över mitt resultat.

Underbar och älskad av alla - Martina Haag

Jag har varit lite sugen på men samtidigt väldigt skeptisk inför den här boken sedan den kom ut. När jag hittade den på Myrorna för en femma vann dock nyfikenheten till slut över skepticismen.

Huvudpersonen Isabella är arbetslös skådis och ganska trött på tillvaron. Lägenheten är för liten, alla kompisar har bra jobb och exet har hittat en ny perfekt tjej. När så en stor chans öppnar sig för Isabella tar hon i lite extra när hon berättar vad hon kan. Ganska mycket extra, faktiskt, och plötsligt har hon stor roll där hon förväntas göra saker hon inte har en chans i världen att klara av. Desperat och insnärjd i sina egna lögner kämper hon dock på i alla fall.

Jag hade förväntat mig ganska mycket trams och inte mycket till handling och en närmast outhärdligt käck ton. Varifrån jag hade fått den föreställningen vet jag faktiskt inte. Till syvende och sist gillade jag boken riktigt mycket. Den är rolig, det händer en hel del och till skillnad från mycket annat i genren är det inte så stort fokus på kärleksrelationer. Nu har både Martina Haag och Emma Hamberg överraskat mig på kort tid, så hoppet för svensk chick lit är definitivt inte ute.

Hanteringen av odöda - John Ajvide Lindqvist

Jag tror inte att jag någonsin tidigare har läst något som kan sägas tillhöra skräckgenren. Det där med att bli skrämd för nöjes skull har inte lockat mig och framförallt har jag väldigt svårt för blod och slafs. Hanteringen av odöda lät dock så intressant att jag inte kunde hålla mig ifrån den.

Platsen är Stockholm, tiden början av 2000-talet. Allt ser ut som den värld vi känner till, ända tills de döda börjar röra på sig. Alla som har dött de senaste två månaderna får liv igen, reser sig och tar sig ut från bårhusen, rör på sig nere i sina gravar. Vad händer då? Kan människor få tillbaka sina nyligen bortgångna älskade anhöriga? Lever de döda egentligen på riktigt?

Det är just den här utgångspunkten jag är så förtjust i. Utgå från verkligheten, ändra en premiss. Vad skulle hända? Hur skulle människor reagera? Vad skulle samhället göra? Jag tycker att John Ajvide Lindqvist lyckas utmärkt med det här. Om man bara accepterar den mycket märkliga händelsen som ett axiom så känns boken väldigt trovärdig.

Skräck då, nja, den var inte läskigare än att jag stod ut med den. Det var en kuslig stämning rakt igenom boken och hanteringen av döda kroppar medför förstås en del obehagligheter. Men så där som jag föreställer mig skräckromaner (läsaren sitter krampaktigt hållande i boken med uppspärrade ögon och håret på ända) var den inte alls. Jag gillade den, möjligtvis bortsett från slutet som jag tyckte rann ut i sanden lite. Dock ska det finnas en fortsättning i novellsamlingen Pappersväggar. Den måste jag läsa!